En artikel om att kvinnor är känsligare för stress biologiskt sett.
Vän av politisk ordning behöver dock inte oroa sig för att jag därmed skulle påstå att kvinnor var svagare eller mindre värda på något sätt. Men i och med att jag sagt det bekräftar jag väl bara den gängse politiska bild som verkar regera på detta område, där man är rädd för hormoner och försöker rationalisera bort kön som att enbart handla om sociala konstruktioner.
En bra artikel som går in på hur hjärnarn fungerar och kritiserar det vi trodde vi visste om beslutsfattande. Jag kan inte låta bli att fascineras av hur osjälviskt hon delar med sig av sina erövringar på detta område. Fast om man fördjupat sig till den grad i vårt heligaste så vore det kanske konstigt om man inte blev ödmjuk inför denna fantastiska konstruktion av fett och nervceller.
När vi upplevde den Arabiska Våren för några år sedan, t.ex. så hade nog många stora förhoppningar om något bättre, dels inom de berörda länderna men även i resten av världen. Dessa revolutioner skedde i länder där det hade rådit förtryck och en skev maktfördelning under lång tid så vad som helst hade varit bättre än det – eller?
Fortfarande råder det problem i många av dessa länder och förmodligen av två huvudsakliga anledningar: något annat är inte alltid bättre, och: vi gör det vi känner till. Enkelt sagt visste folket i dessa länder vad de inte ville ha, men inte vad de faktiskt ville ha. Kanske de också var så vana att reagera emot sån’t de inte gillar att om demokratiska beslut gick dem emot så ville vissa revoltera emot det också.
Här skulle vi kunna ha haft en djup utläggning omkring vad människor frivilligt väljer att underkasta sig, parlamentarisk demokratis vara och icke vara… men vi lägger det åt sidan för stunden.
Vi behöver inte gå längre än till vårt eget land för att hitta liknande strömningar, t.ex. om SverigeDemokraterna och vad dessa står för. Jag kan förstå om många t.ex. inte gillar tanken på en utpräglad nationalistisk politik, men SD är ett valbart parti och om vi med säkerhet vet att vi inte vill rösta på dem är det oss fritt att rösta på något annat istället.
Men jag vet att många inte nöjer sig där. Man vill inte släppa in SD på skolor och arbetsplatser – eller in i sina bekantskapskretsar. Jag tror att någonstans är man nog rädd för bilden – sann eller falsk – av vad SD kan orsaka det land vi bor i, och kanske vi även är rädda för att bli påverkade negativt av dem; att bli som dem.
Om man drar det ännu längre kan det ju vara så att SD kan ha vissa bra poänger man inte vill kännas vid finns, eftersom det skulle hota ens självbild. Man bedömmer således poängen utifrån dess ursprung snarare än logiska resonemang – vilket nästan gör en till en sorts “åsiktsrasist”. Detta stämmer mycket bra med vad Immanuel Kant pratade om: att man blir det man försöker undvika, eller: att man stärker det man försöker motverka.
Detta motarbetande av SD gör att de försöker använda sig av en offerkofta för att väcka sympatier där de kan, och stärks därmed; motstånd gör ju muskler starkare. Bara att SD omnämns med jämna mellanrum ger i sig bra reklam för partiet – all reklam är bra reklam. Och om man nu ogillar något så mycket som många verkar: varför lägga så mycket energi på just det som hade kunnat lägga på något konstruktivt?
Vi kan även se något liknande vad gäller jämställdhetsarbetet. Många, särskilt feminister, vill vara tidiga med att peka ut vem som är offer och vem som är förövare i situationen; man tycker synd om offret och fördömer förövaren; offret har allt att kräva av förövaren – men, är man inte sen att poängtera: förövaren har också något att vinna på det (ivart fall det offret och dess sympatisörer definierar som “vinst” i sammanhanget).
Problemet är bara att om man utnämner ena sidan som offer så försvagar man denna; offret tar sympatierna för givet och behöver därmed inte anstränga sig. Man vill helt enkelt inte lämna offerrollen, då man inte längre skulle ha något att vinna på det. Så på ett sätt blir det en självuppfyllande profetia som hon fastnar i. Inte konstigt om man då får känslan av att inte komma någon vart och bli än mer frustrerad över det.
Den sida man utmålar till förövare kommer förmodligen inte vara så intresserad av att lyssna på argumenten, eftersom man redan i förstaläget ses som skurk och ovärdig att ta på allvar och respektera. Eftersom de vinster som nämns definieras av offret så skapar den en sorts tacksamhetsskuld gentemot offret och begränsar förövarens frihet. Så förövaren blir offer och offret förövare. Därmed är feminism förtryckande – även för kvinnor.
Så jämställdheten sett från det här perspektivet är i själva verket väldigt ojämställt. Bättre då att se det som en konflik där man försöker stärka båda sidor på de sätt som individerna inom dessa sidor gynnas och stärks av, så väljer instinktivt offret röra sig framåt och ut ur offerrollen, och förövaren hittar andra alternativ och vill inte längre förtrycka någon heller.
Först av allt vill jag önska att vi är ödmjuka mot oss själva och vilka vi är. Ingen är perfekt och saker vi upplevt tidigare i våra liv kan ha påverkat oss på ett sätt som både tynger oss själva och andra omkring oss. Nelson Mandela sa: “Om inte jag kan ändra min åsikt, hur kan jag förvänta mig att andra gör det?” Så att gå före behöver inte betyda att man skulle vara felfri på något sätt, bara att man vågar erkänna att man kan ha haft fel och faktiskt vågar göra det som är rätt.
Men finns det något rätt och fel, egentligen? Är inte allt en fråga om åsikter, åsikter som ju är fria?
Jag tror det är viktigt att hålla isär åsikter och fakta här, eftersom alla har rätt till sina egna åsikter men inte till sin egen fakta. Ofta nöjer vi oss med ett ganska ytligt resonemang omkring detta dock. Jag förväntar mig inte att någon ska kunna allt om allt, men jag uppskattar den kunskapsbank du har och att du är medveten om den själv.
Men vad som anses vara fakta och vilka delar av den som man bör fokusera på går väl också att diskutera?
Dels finns det ju logiska resonemang att t.ex. 1+1=2 som väl knappast kan ifrågasättas. Men vad gäller oss människor så handlar det mycket om att agera etiskt rätt, dvs inte utsätta sig själv eller en medmänniska för något som är skadligt på något sätt. I ett perfekt samhälle borde detta inte vara några konstigheter, men jag vill påstå att som samhället är konstruerat så far människor illa och att vi bara låter det ske, förmodligen av okunnighet.
OK, så hur vet man om något är skadligt för en människa då? Är inte att lägga skulden på samhället en enkel lösning för att inte avkräva ett personligt ansvar?
Enkelt förklarat det som skapar stress och förvirring. Ofta handlar det om att individen har fått för lite information, eller fel information. Vi kanske rent av kräver mer av individen än den mäktar med och vi får beröm för att vi gör det. Vi hyllas alltså av andra när vi går över våra begränsningar. Vilja är inget vi föds med utan utan något som andra förväntar sig av oss.
Men vad har samhället att vinna på det här då? Vi borde ju må bättre och klara av mer om vi visste vad vi gjorde och var mindre stressade, tycker man?
Jag vill påstå att mycket hänger på att vi kapitaliserar våra olika val och på vilket sätt vi kan bidra till samhället, som om olika insatser var mer eller mindre bra. Vi kanske skyller på marknaden; att där det finns otillräcklig konkurrens hålls lönerna nere, eller att en högre utbildning eller karriärmöjligheter skulle innebära en högre ersättning.
Men innebär det att man därmed bidrar med mer och är viktigare för samhälle?
Faktum är att vi inte blir lyckligare av pengar eller välstånd. Vid en viss punkt skapar det stress i sin tur. Dels kanske vi inte vet vad vi ska lägga pengar på för att göra livet enklare, och dels kanske vi blir mer rädda för att förlora de tillgångar vi har. Någonstans inser man att pengar är en föreställningsbild och om hela ens liv vore byggt på en föreställning så vore ju livet tomt på egentligt innehåll.
Men det påstås ju att pengar är ett bra incitament som får människor att anstränga sig mer?
Det stämmer faktiskt inte. Avsaknad av ekonomiska medel är stressande även det, får en att känna sig otillräcklig och därmed tappa lusten att anstränga sig. Pengar är något vi uppfunnit så Pär kan göra något för Anders som kan göra något åt Erik, istället för att det måste vara ett byte/ utbyte mellan två individer.
Problemet uppstår när just olika insatser värderas olika, när pengar kan skapa pengar i sin tur eller när vi försöker uppnå så snabb ekonomisk vinst som möjligt. Det är varken långsiktigt, vänligt eller konstruktivt. Dock är jag övertygad om att någon form av valuta alltid kan komma att vara nödvändig, men kanske inte på samma sätt som idag.
Så vad ska vi sträva efter om vi inte ska ha pengar som incitament?
Ja, vad är det som gör att vi trivs med oss själva egentligen? Är det inte att få basala behov tillgodosedda och känna att vi fyller en viktig funktion som vi uppskattas för? Jag vill skapa ett samhälle som bygger på Maslows behovspryamid och garanterar alla att uppnår det människor behöver. Det skulle skapa ett vänligare, öppnare, robustare och mer fridfullt samhälle.
sjundevagen 