Det omöjliga – att blanda filosofi och politik.

Jag har startat det socio-filosofiska partiet Sjunde Vågen Partiet, 7VP (tack Sting för namniden) som har som målsättning att sätta människan i första rummet. Jag funderade på lotus-blomman som politisk symbol, eftersom den växer ur dyn och mot solen och symboliserar renhet. Har redan uppfunnit några -ism:er, tyvärr (nödvändigt ont), som t.ex. manadismen.

Tanken jag har är att vi ska bedömmas efter mognadsgrad i ansvarstagande och inte hur mycket pengar vi tjänar eller vilken familj vi tillhör. Vi är ju ett flockdjur som ska kunna växa som individ och gagna hela flocken och inte enbart vår egen plånbok. Och precis som på stenåldern finns det en plats och en funktion för alla individer.

Jag vill omrevidera ord och uttryck som kärlek, hierarki, respekt, auktoritet, så att dessa kan få tillbaka sina fulla och oproblematiska betydelser. Jämställdhet är ytterst viktigt och därför skall partiet vara ekvalistiskt och inte t.ex. ha något kvinnoförbund. Partiet ska vara en konflikt- och spännings lösare. Det ska inte finnas några motsättningar och polariseringar eftersom partiet inte har någon Kantsk antites utan alltid är en syntes av årmiljoner av evolution.

Funderar om partiet skall ha dubbla hierarkier som i en hundflock eller ej. Posterna inom partiet måste förtjänas och avgörs inte grekisk-demokratiskt. Allt som sägs skall vara öppet, det skall inte få förekomma taktiska finter, utspel eller andra oegentligheter. Partiprogrammet skall vara utformat på sunda psykologiska och filosofiska grunder och skall vara konkret och av kärlek.

Uppskattar ideer och feedback på hur detta parti skall utformas på bästa sätt.

 

Diskussionsinlägg på bloggen Genusnytt.

Jag tror att det viktigaste är att lite komma på det klara med vad “jämställdism” eller ekvalism handlar om. Denna blogg har blivit någon sorts säkerhetsventil för mansförtrycket – som samexisterar med kvinnoförtrycket, ty finns det ena finns även det andra (men det kan vi prata mer om senare) – och i många fall nästan haft en “mansfrämjande” eller maskulinistisk ton, detta för att den just “belyst den obelysta sidan av jämställdheten”. Så på den fronten för varken denna blogg eller en f-istisk blogg någon egentlig rörelse framåt.

Vad jag saknar är helhetsbilden i denna blogg, det om mäns och kvinnors bekymmersfria samexistens. Då kan man inte säga att t.ex. “kvinnor inte vill bli chefer” ty det kan lätt hänvisas till antingen biologi eller gamla föreställningar (som då enl. f-isterna inte alls kan vara grundad på biologiska sammanträffanden). Där blir denna blogg en motkraft snarare än en enande kraft.

Jag har nog tidigare sagt att “patriarkatet” = omtanke om kvinnor och avlastande av kvinnors annars höga egenansvar. D.v.s något som var tänkt att underlätta för kvinnor men så fort vi människor är inne och tumma på föreställda värden blir saker skeva och en välmenande handling därför framsidan av ett förtryck. Säkert på samma sätt som f-ismens positiva sidor, som vissa hävdar, även dessa faktiskt är fråga om mansförtryck.

Det är därför jag vill tillbaka till hur vi löste ansvar och de könsroller (om de nu kan kallas för det) som vi hade under stenåldern. Ingen ifrågasätter t.ex. att indiankvinnorna generellt sett var hemma med barnen och djuren, eller vågar påstå att dessa hade fel. Det var ju inte dessa kvinnors val att föra det livet utan så det alltid hade varit – förmodligen se’n vi trillade ner från trädet en gång i tiden.

Förtryck per definition är när något förväntas av en mot ens vilja, så man saknar valfrihet. Att då enbart problematisera och skuldbelägga ena parten och kalla det för jämställdhet är ett förtryck i sig.

 

Minimalistiskt ledarskap = gott ledarskap

I norra Afrika och Arabvärldens delar av Asien ritas just nu den politiska verkligheten om från grunden. Det ligger som sagt var i den mänskliga naturen att ifrågasätta dåligt ledarskap. Men i en värld där dåligt ledarskap är mallen för allt ledarskap, hur ska man då veta vad som är bra ledarskap?

Dåligt ledarskap är när man på något sätt agerar egoistiskt. Det kan handla om pengar och prestige, vilket kanske är vanligare bland män, och om sentimentalitet och närande av en inneboende smärta, som kanske är vanligare bland kvinnor. Kommer gå in på biologi och genus längre fram så vi ska inte fördjupa oss i det just nu. Anledningen jag tar upp det är dock att det senare ofta inte ses som egoism fast det från visst perspektiv är precis vad det är.

Gott ledarskap handlar om att ge respekt. Man ska vara tacksam över att ha fått rollen som ledare. Om man låtit naturen styra så är det den med bästa naturliga ledaregenskaperna som blir ledare. Denna blogg handlar som bekant om socio-filosofi och ett begrepp där är vad jag kallar för caninism. Jag ogillar egentligen -ismer, men för att göra något ganska enkelt enklare så handlar det om att strukturera ett samhälle som om ett annat flockdjur, hundarna, hade fått stå mall.

Där har den klokaste, tryggaste och coolaste hanen och honan alltid sista ordet. Dessa agerar enbart för flockens bästa och ser till att allt flyter smidigt i gruppen av individer. Deras roll är alltid ifrågasatt och vem som helst som är bekvämare med ledarrollen kan få ta över ledarskapet. Ingen anledning att vänta 4 år på något naturen utvecklat under årmiljoner. I hundflocken har alla individer en rangindelning och känner sig trygga i den position de har. Dessa vet att det är så flocken kan bli som starkast. 

I en demokrati är det mycket möjligt den som har bäst PR-maskineri bakom sig och mest välsmorda käft som blir ledare. Det är OK att ljuga och distrahera för maktpositionen kan fungera i egensyfte på det viset. Svagheter försöker man sopa under mattan och fel man gjort går alltid att formulera om så att de nästan inte skett – eller i vart fall inte låter så illa som de faktiskt var. Insynen är mycket begränsad och därför är ifrågasättandet limiterat i samma utsträckning. Mycket sker bakom kuliserna och det får vi aldrig ta del av.

Så en demokrati är inte per automatik det bästa styrelseskicket. Men i vart fall bättre än en diktatur, för där finns ingen möjlighet att ledarskapet kan bytas ut alls. Ofta är det härskare med militär uppbackning som leder de återstående diktaturer som finns idag, men rent teoretiskt skulle det kunna finnas “goda diktaturer” om ledaren hade en filosofisk och humanistisk inställning till sitt folk.

Kommunismen försöker t.ex. eftersträva en sorts diktatur som går ut på att nedmontera ledarskapet. Låter i mina öron som en omöjlighet eftersom ledarskapet är kanske den viktigaste funktionen ett samhälle har, även om många moderna samhällen kanske tar lätt och marknadsmässigt på den rollen. Men socialismen i stort verkar ha inställing att makt är av ondo och inte fyller någon egentlig funktion utan enbart gagnar den som är i maktposition.

När jag ropar in min hund ropar jag inte högt eller argt och jag behöver bara ropa en gång. Hon vet att det är för flockens bästa att hon kommer när jag kallar för förmodligen finns det en anledning till att jag ropar in henne. Jag bestämmer inte över henne för att få en kick av det eller för att det är häftigt. Hon är beroende av att jag kan fatta viktiga beslut för oss alla så att vår flock kan fungera bra och att alla trivs. Jag är inte heller snäll om jag skulle låta henne styra över flockens val för hon saknar den inblicken. Hon är bara tacksam att någon annan än hon själv är beredd att ta det snärjiga uppdrag ledarskapet innebär. Hennes roll som följare är lika viktig.

 

Ett Sexualiserat Samhälle

Det sägs att vårt samhälle är så sexualiserat och det kan mycket väl stämma. Men vad är det med sexualitet som är så intressant så att vi blir överexponerade av det då?

Sex är ju belaggt med tabun och är inget man så gärna prater om. Det är där spänningen ligger: det är alltså både helt tillåtet men ändå lite förbjudet. Och vi människor älskar det som är förbjudet. Vi vill ju så gärna ta reda på varför det är förbjudet, på samma sätt som vi vill veta varför man inte ska leka med eld. Det är helt biologiskt betingat: vi är skapade att ifrågasätta korkade regler och regler över huvud taget, ifall dessa är satta av någon i ogjort väder. Och det är precis vad som är fallet här.

Vad det hela bottnar i är våra höga idéer om oss själva som något utöver det vanliga; “skapelsens krona” på sätt och vis. Det som gäller andra arter gäller inte oss, tror vi. Precis som djuren föddes vi utan kläder – det vi skämtsamt kallar “födelsedagsdräkten”. De flesta av oss hade knappt hår på någon del av kroppen när vi kom till världen. Men det är helt normalt, vi människor är ju “den hårlösa apan”. Vi kanske är särskilt intelligenta primater, men vi har fortfarande vår plats i faunan.

Redan som väldigt unga präglas vi att bära kläder och skämmas för våra kroppar. Visa sina kroppar är vad naturfolk gör, “som ju ligger så långt efter oss i utvecklingen”, heter det. De anses vara steget över “de osjälsliga djuren”, som ju inte ens har vettet att ta på sig kläder utan glatt lever som Gud skapade dem. Och att likna oss vid djur vill vi ju inte, vi som skapade hjulet, alfabetet och lever i ekonomiskt välstånd. Vi lever således i en skyddad värld, men därmed en värld av förnekelse.

Vad vi förnekar är vår natur, det som faller sig naturligt för människor. Inte konstigt att vi ofta mår psykiskt dåligt. “Nature of the beast” brukar Engländarna använda som uttryck för att något är på ett visst sätt och inte går att ändra på; något statiskt som finns i ett sammanhang. Även om vi människor kanske inte har så många instinkter och drifter som djuren har så har vi visst saker som ligger i vår natur. Vi är alla olika för visso, men följer samma psykologiska mönster. Kan man en människa kan man också en annan.

Om det i vår värld tar för givet att det naturliga är att människor har kläder på oss är det ju inte konstig att vi reagerar om vi ser t.ex. en reklam med någon lättklädd person. Vi vet ju egentligen i stora drag hur en människa ser ut under kläderna ändå, eller hur? Men ett halvt avslöjande av något småförbjudet är ju så oerhört spännande! Väl helt utan kläder är det inte lika spännande längre. Det är ju såhär vi är skapade, vare sig vi vill det eller inte. Kanske att synen är främmande så vi låter ögonen gå på upptäcksfärd ett tag men vi inser snart att det inte är så märkvärdigt.

Sättet att avsexualisera samhället är alltså inte att ta på oss mer kläder för att sjunka djupare i självförnekelse, utan att faktiskt ta av oss kläder i högre grad så vi ser våra kroppar för vad de är, utan att de upplevs som främmande eller utmanande. “Att vara naken” handlar ju om att inte ha något att dölja utan bara vara den försvarslösa individ man är. Vi behöver alltså vänja oss vid att vara människa, både till kropp och till själ och inte gömma oss bakom skynken och påklistrade fasader som vi använder som skydd mot varandra och vår sanna natur.

 

Då tar jag oskulden av denna blogg!

Lyckligtvis utan någon pompa och ståt invigs härmed Sjunde Vågen -bloggen. Förhoppningsvis kommer det att dyka upp inlägg med socio-filosofiskt innehåll här när inspirationen faller på.